Med tanke på bloggverkasamheten som jag följt de senaste dagen/dagarna… så väcks orden till liv i mitt inre…
Detta med att leva varannan vecka liv med sina barn… ja, eller ur mitt perspektiv… leva med bonusar varannan vecka…
I mina svarta dagar så är det att leva i ständig påminnelse om att jag inte är den enda, utan det finns en människa som finns i min kärleks liv, som aldrig kommer försvinna, utan som finns där och delar det jag skulle vilja dela med min fru…
Det är en ständig påminnelse om att vi lever i en familj som ”gick sönder” och att leva i (gillar inte ordet med använder det ändå) en skillsmässao familj är att alltid vandra hand i hand med sorgen att det inte höll, att leva i sorgen att ”familjen” inte längre finns….
Att leva i den sorgen innebär att den sorgen uttrycks i ord som: Jag önskar att du inte fanns… jag önskar att du var död…
Att leva som bonus vuxen är att få del av de vackraste förtroendena, kärlek och skratt och inspirerande liv… men oxå alltid vara den som inte räknas… när det väl gäller….
Att vara bonus vuxen är att öppna sitt hem för sin frus exmake… även om situvationen vissa dagar känns tunga och jobbiga, för jag vet… är jag öppen mot honom… så mår barnen bättre…
…även om det känns långt in i kropp och själ… när barnens far oanmälld kommer förbi, tar av sig skor och ytterklädder och går in i lägenheten (utan att hälsa) och sätter sig i soffan och språkar med sina barn…
…När han intresserat pratar med min fru… men så fort han inser att jag är hemma, avslutar samtalet och måste gå…
Så visst behövs det förhållningsregler… enkelt vardagligt sunt förnuft som:
-Hälsa när du kommer
-Kom inte totalt oanmälld
-Om du gör det…kommer totalt oanmälld, fråga då om det är okej att du kommer in och sätter dig med barnen…
Fast å andra sidan… när de andra barnens far kommer på besök finns inga förhållningsregler eller gränser… även om jag nu för tiden brukar fräsa att det räker väl att han vakar över barnen… när han står där vid fotändan av min frus säng…
…men så vet jag, att hon behöver honom… ja, just för att han är barnens far….
Men i mörka nätter, är det svårt att se och ta in att det handlar om just det… föräldraskapet…och kanske oxå väcker det den största sorgen… den sorgen att, den jag vill dela allt med, får jag inte dela just föräldraskapet med, som är så stort och som är så djupt att inte ens döden skilljer föräldrar åt….
…men de är förenade och totalt oskilljaktiga… det är väl bara att gilla läget…han är ju trotts allt barnens far…så orden ”tills dödnen skilljer oss åt” är ord som jag föga tror på…
Som bonus får jag alltid jobba på att komma ihåg att jag ändå har en plats… att min fru väljer mig… även om omständigheter och livssituvation gör att många andra ”kommer” före… eller veta… att det inte handlar om ”vart man kommer” utan att det handlar om att vara.
För i allt så finns förtroendet, delandet, skratten, kärleken och närheten….
Så när det väl gäller, är familjen ändå alltid ”familj”…och då i bemärkelsen den ”ursprungliga”…så då är frågan… var man som bonus tar vägen… får man som bonus verklign plats, finns det verkligen en familj som kan sträcka sig bortanför mamma och pappa och barn?
Ja… jag tror det…. måste iallafall hoppas på det… att jag får plats i den familj som är ”trasig” och som inte blev som den hade tänkt….
Ja… för familj, vad är det… egentligen?
Publicerat av minadress 
