Ordet effata kommer från Markusevangeliet 7:31-35
”Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet.
Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom.
Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga.
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!).
Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt.”
När jag läser den texten höjer sig tre skaer ur texten…
Det första är att Jesus, människosonen, är konkret, han spotar och rör vid den stume, som så många gånger förut, rör Jesus vid männsikor, konkret, verkligt, där och då, här och nu. Värdsligt och konkret.
Den andra saken som höjer sig är att Jesus höjer sitt huvud mot himmelen och suckar…(ja, hur många gånger gör man inte det)
Här ser jag det som han hämtar kraft från Gud, själarnas fösoning, anden och själen.
Det tredje: Effata – öppna dig! Jesus säger till den stumme, effata – öppna dig.
En uppmaning. En utmaning.
Vi själva måste öppna våra sinnen, våra hjärtan. Öppna oss för kärlek och tillit.
Vi måste själva öppna oss för att märka av att Gud är i det konkreta, i verkligheten, i det själsliga….
Effata – öppna dig!
Fast jag tror att grekerna översatte fel. Petah betyder öppna. Effata blir ”jag öppnar”.
Ja, som offta i våra översättningar råder det olika tolkningsmöjligheter
Men öppna finns kvar – och kanske är det det som är nyckeln. Att öppna eller att öppnas…det är frågan.