…sen har den växt mer och mer… fått växa tillsammans med mig och i dag får den påmina mig om hoppet….och om Anden….

”Hon kommer från ställen
där tiden har slutat passera
där morgonen sjunker i havet
och skymningen gryr
Hon får dig att lova
vad du lovat att aldrig riskera
Hon är överallt
där du stannar och dit du flyr

Hon kommer från främmande vidder
där havet är land och land hav
Där vindarna brusar
och forsarna susar
och skatorna ger sig av

Hon är eldfast och stark
hon är sårbar och öm
Hon kommer från främmande vidder
Hon stannar hos dig som en dröm

Hon vänder sig om när du vunnit
och solar i glansen
och hon äger styrkan
du alltid trodde var din
När tystnaden dånar som oljud
och stramar kring halsen
När rimfrosten glittrar
då står hon vid dörren och vill in

och hon kommer från främmande vidder
där stormen är lä och lä storm
där svart är vitt
där mitt är ditt
där det tydliga mist sin form

Hon gör silver av damm
hon gör honung av salt
Hon kommer från främmande vidder
där ingenting blir allt

Hon kommer från ställen
där de starkaste spjärn bara slinter
Hon vandrar längs krokiga vägar
hon själv trampat opp
Hon är orörd av lagar och regler
av sommar och vinter
Hon ler emot dig
just innan solen går upp

Hon kommer från främmande vidder
där dom fattiga ruvar på guld
där svaret är frågan
där gnistan är lågan
och dygd är detsamma som skuld

Du vill ta henne med
hon ska se vad du kan
men hon kommer från främmande vidder
dit du reser men aldrig når fram”

Anden som ses som livgivaren, Gud som blåser livsanden i oss människor…. eller en Gudsvid svevte över jorden…

En vind, en Ande som får dig att lova saker du sagt att du aldrig ska riskera.
En vind, en Ande som gör att ingenting blir allt.
En vind, en Ande som när tystnaden dånar som oljud
och stramar kring halsen. När rimfrosten glittrar
då står hon vid dörren och vill in, och värma din frusna själ…
En vind, en Ande som är överallt, där du stannar och dit du flyr
En vind, en Ande som kommer från främmande vidder…

Så kärleken kanske så, det livgivande, den livgivande Anden. Gud skapade världen ur kärlek och Guds skaparvid svepte över jorden…
Så i vår kärlek mellan varandra… så sveper en vind av liv, av kärlek, av hopp – Av Gud….

Så kan livet kännas i bland och mitt i allt det så missar men kärleken, de små vardags undren och miraklerna, ja jag springer på så och blir uppfylld av vardagssysslor och jobb som mest blir stora måsten….

…men så helt plötsligt så mins jag, att i det som tonar upp sig till stora måsten, så finns miraklerna…glädjen och kärleken…

Så var det länge sedan jag satt här och skrev ner mina tankar i cyber världen… ändå känns det som tekniken ändå finns som ett raster att inte riktigt mötas här och nu i verkligheten… men så å andra vad är verkligehet… och vems verklighet…

…så slås jag återigen av livets börda och livets under…

att vi alla, alltid lever i våra egna verkligheter….

…så får vi nåden att försöka leva tillsammans i våra (olika) verkligheter…

…utan rädsla, med mod, utan misstänksamhet, med ”tänksamhet” detta att våga tänka i andra banor, i nya perspektiv, i tillit och civilkurage….

….ja, så kallar livet… kaoset kring pysselbordet och den enda limtuben har börjat…

….kan hända att det vilar ett mirakel där i….

På fredag sätter jag mig på tåget ner till Sala, där ska jag möta upp mina föräldrar och så ska jag göra det jag en gång för ungefär tre år sedan lovade – att bergrava farmor…

När jag blev präst, så ville hon inget helldre än att det skulle vara jag som följde henne till sista vilan, när hon dog…

Nu är hon död.

Och hon fattas mig…

Hon som provsmakade godis i affären och om butikspersonalen påpekade att gå och äta av godiset inte var tillåtet… blängde hon på dem, spottade ut godiset och sa:

- Ja då får det lov att vara… sen mutrade hon om jag inte vet hur det smakar vill jag ju inte köpa godis…

Det var hon som satt med oss barn under köksbordet när det åskade…

Det var hon som jag satt med på bron och delade en burk vita bönor med…

Hon som levde på salladsblad och grönmögelost…

Hon min älskade farmor…

Min älskade farmor som alltid har funits, alltid bott nära, alltid varit med…

Med ett gäng rävar bakom örat mötte hon livet…krutfarmor…

Jag är envis… min pappa är ännu värre, men farmor slår alla rekord…

…envist godhjärtad och omtänksam…alltid ajour och uppdaterad om allas våra liv…

Har svårt att få ner orden… tankarna och känslorna… men det vore väl konstigt annars…

Så älskade lilla farmor – ge änglarna var dom tål där uppe…så vet jag att när vinden blåser och när löven yr… så finns din röst där i och den viskar din närvaro…

Detta med att leva varannan vecka liv med sina barn… ja, eller ur mitt perspektiv… leva med bonusar varannan vecka…

I mina svarta dagar så är det att leva i ständig påminnelse om att jag inte är den enda, utan det finns en människa som finns i min kärleks liv, som aldrig kommer försvinna, utan som finns där och delar det jag skulle vilja dela med min fru…

Det är en ständig påminnelse om att vi lever i en familj som ”gick sönder” och att leva i (gillar inte ordet med använder det ändå) en skillsmässao familj är att alltid vandra hand i hand med sorgen att det inte höll, att leva i sorgen att ”familjen” inte längre finns….

Att leva i den sorgen innebär att den sorgen uttrycks i ord som: Jag önskar att du inte fanns… jag önskar att du var död…

Att leva som bonus vuxen är att få del av de vackraste förtroendena, kärlek och skratt och inspirerande liv… men oxå alltid vara den som inte räknas… när det väl gäller….

Att vara bonus vuxen är att öppna sitt hem för sin frus exmake… även om situvationen vissa dagar känns tunga och jobbiga, för jag vet… är jag öppen mot honom… så mår barnen bättre…

…även om det känns långt in i kropp och själ… när barnens far oanmälld kommer förbi, tar av sig skor och ytterklädder och går in i lägenheten (utan att hälsa) och sätter sig i soffan och språkar med sina barn…

…När han intresserat pratar med min fru… men så fort han inser att jag är hemma, avslutar samtalet och måste gå…

Så visst behövs det förhållningsregler… enkelt vardagligt sunt förnuft som:

-Hälsa när du kommer

-Kom inte totalt oanmälld

-Om du gör det…kommer totalt oanmälld,  fråga då om det är okej att du kommer in och sätter dig med barnen…

Fast å andra sidan… när de andra barnens far kommer på besök finns inga förhållningsregler eller gränser… även om jag nu för tiden brukar fräsa att det räker väl att han vakar över barnen… när han står där vid fotändan av min frus säng…

…men så vet jag, att hon behöver honom… ja, just för att han är barnens far….

Men i mörka nätter, är det svårt att se och ta in att det handlar om just det… föräldraskapet…och kanske oxå väcker det den största sorgen… den sorgen att, den jag vill dela allt med, får jag inte dela just föräldraskapet med, som är så stort och som är så djupt att inte ens döden skilljer föräldrar åt….

…men de är förenade och totalt oskilljaktiga… det är väl bara att gilla läget…han är ju trotts allt barnens far…så orden ”tills dödnen skilljer oss åt” är ord som jag föga tror på…

Som bonus får jag alltid jobba på att komma ihåg att jag ändå har en plats… att min fru väljer mig… även om omständigheter och livssituvation gör att många andra ”kommer” före… eller veta… att det inte handlar om ”vart man kommer” utan att det handlar om att vara.

För i allt så finns förtroendet, delandet, skratten, kärleken och närheten….

Så när det väl gäller, är familjen ändå alltid ”familj”…och då i bemärkelsen den ”ursprungliga”…så då är frågan… var man som bonus tar vägen… får man som bonus verklign plats, finns det verkligen en familj som kan sträcka sig bortanför mamma och pappa och barn?

Ja… jag tror det…. måste iallafall hoppas på det… att jag får plats i den familj som är ”trasig” och som inte blev som den hade tänkt….

Ja… för familj, vad är det… egentligen?

http://www.youtube.com/watch?v=7GaRBgPYyjo

En upphämtning/en skjusning, blev ett nära möte, med sanningar om livet som smärtar och gör ont…mitt i tårarna, tystnaden och närvaron…

Det som bara skulle bli en upphämtning blev möte, kraft och Närvaro.

Den enkla sången, tog sig genom rummet, in i hjärtats skrymsel och berörde alla till tårar…

I all sin enkelhet formades de enkla textraderna till vackra toner i stämmor…

Det som bara skulle bli en sång i programet, blev en bön, ett möte och Närvaro

Det som bara var en psalm som gång på gång sjungs om och om igen, vid advent…

…blev till en bön om att våga öppna sitt hjärta, för kärleken, för livet…

En blick, en kraft, en Närvaro – närvarå av han som kommer oss till mötes… om vi bereder en väg för Gud…där vi får strö palmer och mantlar till Gud som kommer oss till mötes.

Mitt i livet – i med och motgångar – så kommer kanske en ängel oss till mötes… och bereder plats i våra liv och hjärtan… att låta ljuset komma in i våra liv…

Det blåser kallt på jorden
och även om vi brinner
så svalnar ändå orden
på vägen dit dom vill

Och når de stormens öga
där farorna försvinner
vill någon kanske höra
när allting stannar till

Då kanske ljuset orkar ner till jorden där vi står
och himmelen kan öppna sig och läka våra sår

Kanske en ängel visar sig då
Kanske en ängel visar sig då

Det blåser kallt på jorden
och vi har lärt oss frysa
vi glömmer att vi brunnit
en gång för länge sen

Vi glömmer att vi lever
att ögonen kan lysa
Men inget har försvunnit
och vaknar det igen…

Då kanske ljuset orkar ner till jorden där vi står
och himmelen kan öppna sig och läka våra sår

Kanske en ängel visar sig då
Kanske en ängel visar sig då

Kanske en ängel visar sig då
Kanske en ängel visar sig då

 Text & Musik: Py Bäckman

Regnet öser ner utanför…o dess tätthet gör att det känns som om regnet kryper sig in genom väggar, tak och dörr och kryper sig in på bara skinet…

…känslor vibbrerar i rummet… och den goda känslan och humöret hartagit semester…tror jag iallafall… eller så är Fru Gotthumör ute på promenad i regnet…

Vad är det som gör att dagar ibland bara känns så meningslösa?

Vad är det som gör att känslovibbrationer sprids som löpeld mellan människor?

För egentligen så skulle detta vara en lugn, skön ostressig dag…

Men den känns mest som grå och tråkig…

Det lila vita som igår fick en att känna värme och mys och fick ljusen att vara ännu mer ljusa…

Så kommer regnet och missmodet sluter om mig som en mantel…

Är det regnet som gör att jag känner så…. eller min förvänntan och önskan m något annat?

Så blir själen, inhuldat i missmodetsmantel, i regnkläder, och varma tröjor… och känslan av hud och närhet….blir så gott som omöjlig…

…eller?

…det missbruket lede till olustiga mail som skickades fram och tillbaka…

… sen förvandlades det missbrukade förtroende till missförstånd…eller osanning… oberoende vilket, om det är osanning eller missförstånd så har jag en klump i magen…och en ilska över att ord förvrids och omvandlas till något fult, som från början var tänkt att skapa goda relationer, för små människor som finns i vår närhet.

Allt detta får mig att fundera runt i kring:

- Vad är det att ha goda relationer med någon?

- Vad är det att vara sann och ärlig?

- Vad är rädsla?

Vad är det som gör att vi ha relation med vissa och hur har vi relation med dem som någonstans hamnar i våra liv utan att vi inte kan ”välja”? Hur kan vi förhålla oss till varandra på ett sätt som trots våra rädslor och oikheter an ha respekt för varndra och förlika oss med att vi finns i samma liv, tid och uttrymme?

Hur kan vi lära oss leva med våra olika rädslor?  Hur kan vi bibehålla förtroende – även om vår egen position riskerar att bli lite kantstött? Hur kan vi bibehålla ett förtroende även om det för oss i ett samanhang kan göra oss smått obekväma?

Vi möter människor som rör oss på djupet,

Vi lever i goda relationer vi lever i mindre bra relationer…

I goda relationer lever vi vi i en anda att acceptera varandra för dem vi är…att ge varandra suport och hejarrop i våra liv tillsammans och utmana varandra till att ta nya steg mot nya världar…

Men hur lever vi tillsammans med dem som vi inte söker, fast egentligen så kanske vi alltid sökt alla vi har i vår närhet, på ett andligt plan vi egentligen här och nu inte är medvetna om??

Men de som vi lever med som det är svårt att acceptera, ge support och utmana? De som med rädsla hindrar goda relationer at kunna vara så gode de kan vara?

Fast å andra sidan… är det dem som hindrar, egentligen?

Ja, så lever vi människor tillsammans, sammanflätade av livets små överaskningar…

Acceptera uppmuntra och utmanna…

Spännande.

Kärleksfullt utan rädsla.

Så flätas vi samman…

Så blir vi stigar i den världsliga relations kartan…

Så blir vi del i något större…

Så flätas vårt liv samman…